ATT KÄNNA SKAM

 

Jag skrev detta på instagram:

Trots att jag egentligen VET hur viktigt det är att ta hand om mig själv, för att vara rustad för livets alla händelser, så är det ändå det sista jag gjort under den senaste tiden. Det behövde gå så pass långt att jag kraschade totalt. Utmattningen hade visat sig påmind så många gånger men jag kunde inte stanna. Jag var fast i en karusell som bara fortsatte snurra.
Och skammen som följde… Hur kunde jag bli utmattad. Igen?
Jag förstår nu, med lite mer perspektiv att det är en stor chans att man blir utmattad igen om man redan varit det. Det är svårt att dra gränser och jag har inte de där reserverna som man vanligtvis har. Med en utmattning så har man karvat bort nästan allt. Och det måste man lära sig leva med.

Nu är jag på väg tillbaka. 2020 är mitt år! Träning, sömn, kärlek, bra mat och skratt. Det är min medicin för att finnas kvar här länge till

🙏🏻
 @bellesbalance

Och fick sedan frågan om varför jag känner skam?

Självklart tycker jag inte att en utmattning är något att skämmas för. Tvärtom önskar jag att det pratades mer om det, för fakta är att det är en sjukdom som tyvärr ökar drastiskt. Vi MÅSTE börja prata om utmattning. Om varför allt fler drabbas. Vi MÅSTE börja se över vad för liv vi vill leva. Kan vi leva upp till alla de krav som samhället ställer och som VI själva ställer på oss?

Jag känner skam för att jag borde vetat bättre. Jag borde haft facit. Jag har ju redan varit utmattad. Jag känner igen de allra flesta symtom. Men jag hade inte förmågan att säga stopp. Pga. mitt dåliga samvete, pga. omständigheter runt om mig jag inte kan påverka. Jag vet att jag inte ska känna skam och det är därför jag pratar mer om det nu. Jag vill öppna upp och jag vill också skriva om MIN resa mot ett friskare liv. Inte ett nytt liv, för jag älskar mitt. Inte mot ett gammalt liv heller för nu vet jag att det fungerar inte att leva i en sådan karusell. Utan mot ett härligare, friskare jag. Som är tillåtande mot mig själv. Som lär sig av misstag. Som jobbar aktivt för att bli mitt bästa jag ♥

  1. Anna skriver:

    Det gör ont att sänka ribban och skala ner, men genom att se sanningen i vitögat och därmed kunna se sina behov kan läkningen börja. Sakta, sakta men du vet då att du gör rätt, för det känns i hela kroppen. Hjärnan gör avstickningar hela tiden och prövar en med dåliga samveten, skam och skuldkänslor. Men då gäller det att hålla hårt i sin insikt om att se sitt egna värde och att sätta sitt egna välmående i första rummet. Så fort tankarna börjar snurra så får man gå tillbaka dit: Jag gör det som är bäst för mig, och därmed som är bäst för alla de jag älskar.

  2. Sara skriver:

    Livet är inte lätt, och det är sjukt lätt att vara efterklok… Hoppas verkligen att du lyckas vända det nu 2020. Nyår kan ju ändå vara bra för en sån sak. Mitt mål för 2020 är också att ta hand om mig, och försöka ha en rimlig planering. Men det är väl lite lyxproblem också att ha för mycket roligt man vill göra. 😅 (för min del alltså).

    Hur funkar det med ditt jobb? Kommer du fortsätta jobba heltid nu? (Förlåt om det är en för privat fråga, men undrade och vill du inte svara så förstår jag till 100%).

    Kämpa på! Och tack för bra blogg. Ska bli spännande att följa din resa. ❤️

    1. Engla skriver:

      ❤️❤️❤️

  3. Sofia skriver:

    Tror du inte att du skulle vilja gå tillbaka till fritids och jobba timmar? Du har ofta skrivit att du vill jobba heltid. Varför? Är det för ekonomin det är bäst så? Annars förstår jag inte varför man vill ta ut sig så mycket,när man vet att det inte fungerar i slutändan.

  4. Vi är fler som jobbar med samma saker. Så jag förstår dig precis! Så härligt att följa din blogg och instagram. Så äkta 🖤 Stor kram.

  5. Och då frågade jag ju oxå varför inte dina nära hjälper dig att sätta stopp åt dig?. Ibland måste det gå dit om man inte klarar bromsa själv.
    Sedan är detta en lurig sjukdom, de dagar man har energi drar man på en extra vxl, tills det brakar direkt. Man tror man är ”klar/frisk” bara för man mått bra ett tag. Och så lurar man dig själv lite.
    Jag tycker inte du ska känna skuld. Du gör ju så gott DU kan. Annars hade du gjort annorlunda, inte sant? Men däremot kan du delegera mer och kanske ställa lite mer krav på din omgivning. (Vad det nu betyder för dig, det är ju individuellt). Men ensam är inte stark.

    Jag tänker alltid att mitt liv börjar med mig. Vad jag gör för val visar sig i nästa steg, som ringar på vattnet. Mår inte jag bra, gör inte mina barn det, min familj, vänner, kollegor osv. Man måste bli lite mer egotrippad i denna sjukdomen. Och våga säga nej.
    💪🏻💪🏻💪🏻

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..