SEMESTERBLOGGEN – SÅ FÖRLORAR DU MIN RESPEKT

 

När jag växte upp så var det precis som hos de allra flesta familjer bråk och tjafs emellanåt. Men det förekom också fula ord som var värre än hårda slag, ord som liksom etsade sig fast i min själ och blev en del av mig. Jag var ful, feg, osäker och ännu värre saker som jag inte ens vill skriva här. Enligt en vuxen människa så var jag alla dessa negativa benämningar och det var ju sant. Jag var osäker. Jag kände mig oftast ful och fel.
Jag förlät och livet gick vidare till nästa utbrott. Och däremellan var jag så fin och så duktig. Jag vet inte om jag kunde tro på något positivt när de elaka ordern fastnat så hårt inom mig. När jag flyttade hemifrån och fick bygga mig ett eget liv så behövde jag inte ha mitt liv så längre, vilket var en oerhörd lättnad & frihet.

Jag har själv slängt ur mig glåpord under tonåren. Det hör väl nästan till. Men jag avskyr hårda ordväxlingar och jag kan inte umgås med människor som skriker eller säger elaka saker i stundens hetta för att sen ta tillbaka dem. Det går inte. Idag så blir jag oftast tyst om det blir bråk eller någon höjer rösten åt mig. Något i mig stänger av. Jag har länge funderat på varför men tror helt enkelt att det är något sorts försvar. Något från barndomen som signalerar fara.

Nu är det sällan som jag hamnar i sådana konflikter dock för jag kan inte umgås med människor som beter sig så. När jag & R tjafsar så har vi aldrig någonsin sagt elaka saker till varann. Självklart kan man prata högre när man är arg eller upprörd men vi gapar och skriker aldrig. Det skulle aldrig fungera. Jag skulle tappa respekten för honom direkt om han sa elaka saker åt mig eller på annat vis var nervärderande. Och tvärtom.

Kram/E

  1. Jag hade en dysfunktionell mamma som var på det sättet du beskriver. Såren i själen är läkta med ärren gör sig påminda då och då. I den familj jag skapat själv gör vi inte så mot varandra ❤️ När barnen hamnar i syskonbråk blir jag jätteledsen och upprörd om de i stundens hetta säger något elakt till varandra- strängt förbjudet! Man får vara arg men inte elak.

  2. Tack för ditt inlägg! Har en syster som gjort så mot sitt eget barn…. Det är inte bara pappor som kan vara tyranner, det kan även mammor..

  3. När jag var 14 år träffade min pappa en ny fru som flyttade in hos oss och under mina kommande tonårsår blev jag kallad liknande saker hemma, tjock, ful, oälskad och värre ord som tog hårt på mig. När jag flyttade hemifrån bestämde jag mig för att skapa en ny trygghet och jag släpper aldrig in någon i mitt hem som säger elaka saker. Jag önskar inget barn att växa upp med så negativa ord varje dag, jag skulle kalla det psykisk misshandel att få behöva ta det när en vuxen behandlar ett barn så.

    Alla har olika historier, men jag kände igenom mig lite i det du skrev. Tack för att du delar <3

  4. Så tråkigt att behöva ha det så under sin barndom. Jag hade det inte lika extremt men kunde också bli kallad för nedvärderande saker som gällde egenskaper (hur min röst lät, att jag var långsam på vissa saker etc). Skulle heller aldrig acceptera att ngn vän, bekant eller min man sa elaka saker till mig, och inte heller bete mig så själv. Om jag kommenterar ngt som gör mig arg som min man eller barnen gör så är det just ngt de gör som jag ber dem sluta med, absolut inte en anmärkning på hur de _är_. Just att anmärka på någons personlighet, utseende, sätt att vara och dylikt tycker jag är otroligt kränkande och respektlöst.

  5. Jag växte upp i en liknande miljö tror jag. Mina föräldrar hade alkoholproblem men det som var värst var den kritik jag fick utstå från min mamma. Sedan jag var liten, typ 6 år, sa hon att jag var fet och behövde banta, för en man skulle aldrig vilja ha en fet kvinna. Jag fick också höra att jag var överkänslig, blyg, nervös, rädd av mig….Det var verkligen en stor frihet att flytta och få bygga upp sin egen identitet. Jag har samma sätt att hantera arga högljudda människor som du idag, jag blir tyst och försöker fly. Hatar verkligen att bli ”utskälld”. En chef skrek på mig för några år sedan när jag valde att säga upp mig och jag fick sådan ångest så det i princip kändes som om jag fick dubbelslag i hjärtat i flera veckor därpå. Otroligt obehagligt när vuxna gapar. 🙁 Tack för att du delar med dig Engla.

  6. Så jag känner igen mig i din text. Jag är uppvuxen med en syster som har borderline och det var mycket bråk och hårda ord. Jag blev rädd och ledsen och stängde då in mig på rummet. Ingen såg hur dåligt jag mådde för jag var den glada och duktiga tjejen utåt. Det håller i än idag, så man förstår hur otroligt viktig uppväxten är. Därför är det så roligt att läsa din blogg som har ett hjärta av guld och ger dina barn den bästa uppväxten man kan få.
    Stor kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..