SEMESTERBLOGGEN – SVARTSJUKA

 

Ok det jag ska ta upp nu tror jag vi alla mer eller mindre varit med om. Dock finns det olika grader av svartsjuka och att inte vara ett dugg svartsjuk tror jag faktiskt inte på, i en kärleksrelation. Tvärtom tror jag att lite svartsjuka faktiskt är sunt och ett tecken på att man faktiskt är rädd om den man älskar och inte tar sin partner för given. Men så har jag heller inte varit med om svartsjuka som går överstyr eller hämmar relationen och kärleken. Kontroll är inte kärlek, det är svartsjuka och jag ser ingen mening med att kontrollera Robin. Jag vill ju känna att han VILL vara med mig.

Jag är inte flörtig av mig alls, tvärtom, så det uppstår sällan konflikter om vi är ute eller på fest. Robin är mer av ett charmtroll och alla liksom älskar honom direkt men det tycker jag bara är fint och jag kan skämta om det med honom och med andra. Så där uppstår aldrig svartsjuka.

Jag kan dock känna svartsjuka ibland och kan direkt spåra den till mitt egna mående. Men finns inget att ta på så vet jag också att det bara är mina tankar och får liksom jobba med dem själv.

Om det uppstått situationer där det känns fel, du vet magkänslan, så stämmer den i stort sett alltid och då tar jag upp det och vi pratar om det. Det behöver inte vara något som hänt men vi har under åren kommit fram till vad vi tycker är ok, och inte i en relation. Om vi inte rör vid varann lika ofta, inte pratar eller ser varann så kan det verkligen kännas oroväckande och då är det dags att ändra på något. Vår grundregel är:

”Skulle jag tycka att det här är ok att min partner gjorde?”

Att oroa sig för att R skulle få känslor för någon annan eller välja att vara med någon annan, det kan inte jag gå och tänka på. Självklart är jag rädd över att förlora kärleken vi har, men det är också därför vi försöker stanna upp då och då och jobba för att hålla den vid liv. Hela tiden. Jag måste lita på hans kärlek, som att han litar på min. Utan att ta varann för givna.

Vad har du för erfarenhet av svartsjuka?

Kram/E

  1. Linnea skriver:

    Följt dig länge och tyckt att det varit lite mycket tips på saker att köpa och outfits, även om de var just så jag hittade dig från början för massvis av år sedan. Det är härligt att läsa mer blandad nu, som jag tycker det blivit på sistone 🙂

    1. Engla skriver:

      Vad roligt att du gillar! Kram/E

  2. Nej, det finns ingenting gott som kommer från svartsjuka. Inte ens lite grann. Min numera exman var otroligt svartsjuk i omgångar och han tyckte att det var okej för det visade hur mycket han älskade mig. Skitsnack. Han kollade min mobil, ringde och messade killkompisar (som jag tillslut inte kunde ha kvar), kontaktade manliga kollegor och dök upp på stan om jag var ute med en tjejkompis. Jag fick förklara mail och telefonsamtal och han ringde mig så ofta och länge när jag var på tjänsteresor att det var en anledning till att jag så småningom fick sparken (en av anledningarna..). Jag accepterade det för jag tänkte att det var mig det var fel på. Det finns verkligen INGENTING gott från svartsjuka. Sen blev han kär i en kollega och lämnade mig efter 19 år tillsammans. Idag är jag i ett nytt förhållande utan några som helst krav och ingen svartsjuka så långt ögat når. Jag har lärt mig att svartsjuka är verkligen en sjuka, och inte alls ett mått på kärlek.

  3. Tyckte inte alls att det var ett luddigt inlägg! Jag själv har väldigt dramatiska erfarenheter av en svartsjuk partner, skulle jag skriva rakt på sak om det skulle det kanske uppfattats som ett ”icke-luddigt” inlägg – men har man inte de erfarenheterna kan man ju inte gärna skriva så…

  4. N skriver:

    Håller med om att LITE svartsjuka kan vara bra. Däremot var jag tillsammans med en kille när jag var runt 20 år. Han var väldigt svartsjuk! Om vi var ute nånstans och jag gick på toa, så kunde jag bli anklagad för att ha varit borta över en timme och träffat nån annan, t ex. Han fick för sig en massa saker som inte var sant. Jag vågade knappt prata med hans kompisar, för då kunde han få för sig att det var nåt mellan oss. Han slog mig aldrig, men det hände en gång att han tryckte upp mig mot väggen och satte en kniv mot min hals. Det var mest psykisk misshandel, jag fick ofta höra att jag var dum i huvudet, inte fattade nåt m m. Jag visste ofta inte riktigt vad jag hade att vänta av honom. Vi hade många roliga stunder också, men känslorna dör ju till slut när man hela tiden måste tänka på vad man säger och gör, och till vem. Man tappar bort sig själv nånstans… Efter tre år lämnade jag honom, men kan än idag känna att det har satt spår i mig…

  5. Ellie skriver:

    Det var väl inte alls ett luddigt inlägg, däremot märks det att ni inte har haft anledning att bli svartsjuka 🙂 och det är väl bra! Jag har gått från att vara otroligt svartsjuk i ung ålder (då jag hade ätstörningar och det gav dåligt självförtroende) till att vara avslappnad. Tänker att om han vill vara med mig så är han ju det. 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..