Jag har på senare tiden tappat suget på detta med sociala medier. Kanske är min tid färdig i detta format helt enkelt, eller så är det bara en tillfällig känsla. Jag mår bättre än någonsin i mig själv och känner att det jag vill förmedla, den jag är, inte passar in bland sociala medier. Samtidigt älskar jag ju det här. Att skriva och fota. Inspirera. Få vara den jag är. Men är det tillräckligt? Jag upplever att det är en viss sorts influencers som går hem idag och där känner jag mig inte hemma. Samtidigt tycker jag att det ska finnas mångfald och jag vill stå fast vid den jag är. Jag säger inte att det ena eller andra är fel eller rätt, jag menar folk älskar ju olika. Jag känner bara att jag har tappat lite av känslan jag hade från början i allt virrvarr. Jag började aldrig blogga för att bli "känd" eller få synas överallt. Tvärtom. Jag känner mig så annorlunda än de flesta som jobbar med sociala medier. Eller jag upplever mig annorlunda. Jag trivs inte i rampljuset, tycker inte om allt för stora sociala tillställningar, är värdelös på att mingla och skulle vara helt dränerad om jag levde som storstadsbloggarna som springer på event 10 ggr i veckan. Jag började för att få skriva av mig, och att få visa bilder från mitt liv. Så som det är. Jag är inte perfekt. Jag vill inte "bli nån". Jag vill bara vara den jag är och få duga som jag är. Kanske är det någon sorts revolt från barndomen. Få känna att jag duger. Att alla behöver inte skrika högt. Jag har aldrig varit den som ropar mest. Jag ropar inte alls. Jag väntar in och pratar med dem som ger mig tid. Jag tänker inte sälja ut mig, eller min familj för att synas och höras mer. Jag skriver gärna personligt, för att själv få bearbeta tex. min barndom, dela med mig av toppar & dalar, men jag gör det när det känns rätt och för att kunna nå ut till andra. Jag kommer inte göra avkall på den jag är. Jag är en helt vanlig människa som har flera sidor. Jag älskar mode, kläder & skönhet. Det har alltid varit en stor del av mig, men det är inte allt. Jag vill göra något viktigt av mitt liv, göra det jag kan för att hjälpa någon annan. Dels genom bloggen, men också på andra vis. Jag fick en kommentar igår från en läsare som hängt med sedan start, dvs i 13 år och jag slängdes till baka i tiden och minns verkligen känslan när jag började blogga. Det var en sådan glädje! Ett lyckopirr i magen! Fingrarna dansade över tangenterna och jag fick utlopp för något jag brann för. Läsarna hittade mig och tyckte om det jag gjorde. Jag sökte aldrig efter läsare så det var en fantastisk boost när ni hittade hit och gillade det jag gjorde ändå. Det kändes enormt och det är just det som gör detta så fantastiskt! När jag läser era kommentarer blir jag helt varm! Det är DET det här handlar om. Nå ut till människor. Igenkänning. Pepp. Inspiration. Och vanligt vardagsbabbel. Att använda mina kanaler till att göra något bra. Och så länge det känns bra så finns jag här. Jag måste komma ihåg den känslan jag hade när jag startade. Och hoppas att det räcker. Tack för att DU läser/E