I veckans snackis skulle jag vilja ta upp detta med att det ibland ska drivas med andra och jag vet inte om man ska se det som någon slags humor men det är inte riktigt min smak av humor i alla fall när man som grupp går på en enskild människa. Och då har jag ganska dålig humor och älskar skämt. Visst älskar jag självdistans men då äger man också rätten till sina känslor och till vad man vill bjuda på. Jag som bloggare brukar ibland få utstå det ena efter det andra och det kan vara alltifrån Ittala-klistermärkets vara eller icke vara på mina glas (alltså det här är ju faktiskt lite humor och smickrande att man orka störa sig) eller att jag visade en oöppnad flaska bubbel i helgen FASTÄN det var bubbel i glasen. Hur gick det till? En lugnande bild med en ÖPPNAD flaska och bubbel i glasen så det inte blir för jobbigt för hjärnan nu Detta ovan är ju humor, att någon iakttar detta, tolkar det, skriver om det och människor verkligen lägger tid på att kommentera och analysera. Tråkig humor men ändå. Inget personangrepp. Men sedan så kan det vara grövre skriverier där man hånar människor för hur de står, ser ut, klär sig osv. Ren mobbing som man tror bara förekommer i skolorna. Jag förstår att hur trygg man än är i sig själv, så börjar man lyssna på dessa människor tids nog eller i en svag stund. Man kanske slutar klä sig som man trivs. Man vågar inte vara med på bild för människor skriver ändå bara om hur konstigt man står/ser ut/posar/ler osv. Och det är svårt att stå på sig om man fortsätter utsättas för andras "humor". Det händer något inuti en. Jag puschar & stöttar mina barn att vara som de trivs och som de vill. Det gick väldigt bra när de gick på förskolan. Sedan började de förskoleklass och andras kommentarer, från skolkamrater, började etsa sig fast. Den där tröjan de älskade hade fel färg enligt någon. En tjej undrade varför Enzo hade tofs för det har ju bara tjejer... osv. Romeo ville måla naglarna med mig häromkvällen och det tyckte jag var jättekul! Självklart sa jag! Så målade vi Romeos naglar i alla fall och vid kvällsmålet säger Enzo "Men tänk om någon retar dig då?" Romeo var ganska obekymrad och sa "Ja men då säger jag att både killar och tjejer kan ha nagellack!" Och jag och Enzo höll med såklart. Dagen efter hade en kille i klassen över retat Romeo och då hade både Romeo och Enzo sagt just det, att både tjejer och killar kan faktiskt ha nagellack och så var det inget mer med det. Yes! ropade jag inombords. Jag vill att alla ska få vara precis som de vill. Precis som de ÄR. Jag vill så gärna att mina barn vågar vara och se ut precis som de vill. Enzo vill så gärna ha tofs men efter EN flickas kommentar så vågar han inte ha det i skolan. Han kommer kanske alltid minnas den kommentaren. Men förhoppningsvis våga stå på sig ändå. Jag peppar & pushar men vill inte försöka för mycket. För jag förstår hur mycket andras kommentarer kan smitta men vill inte att de som säger sådana saker ska "vinna". Ta ifrån en rätten att vara så som man vill vara. Jag tror på att fortsätta stötta och uppfostra våra barn till kärleksfulla barn med bra självkänsla. Så löser sig rätt mycket av sig själv. Vi får inte tappa modet att vara så som vi vill vara. Det är 2018 nu. Vi är starka och öppensinnade. Alla får plats.