LUCKA NR 16

 

”En person jag är avundsjuk på”

Det här med avundsjuka. Jag tror att det drabbar alla någon gång. Jag tycker det är helt ok att känna avundsjuka, och erkänna det så länge det handlar om sånt man erkänner högt. Det finns ju en oskyldigare avundsjuka som i att jag tex. blir avis på någon som ska iväg på solresa över julen, bakar godaste julgodisarna eller slår in fantastiska paket. Då blir man liksom: ”Åh jag vill också, lyllo dig!” Eller, ”Åh jag blir så avundsjuk på dig som är så duktig på att baka/laga mat/pyssla”. Sån avundsjuka tycker jag är rätt härlig och liksom bjussig. Sedan har vi den STORA avundsjukan där man bara ser hur mycket snyggare/smalare/mer vältränad/smartare/mer framgångsrik osv. någon är och det gör att man förminskar sig själv. Det blir skadligt när det smutsar ner och leder till missunnsamhet eller till en avundsjuka som äter upp en inuti. Det ger ingenting utan förstör, för sig själv och andra. Då behöver man jobba med sig själv, för det är BARA där det ligger.

Jag är inte avundsjuk. Eller jo det är jag ju faktiskt. Det finns en sak jag verkligen kan bli avundsjuk på och det är de som har stor familj. Där ens mamma & pappa fortfarande är tillsammans i vuxen ålder och man åker hem dit då och då och liksom fortfarande är någons barn. Nu har jag ju aldrig haft så men det är sånt jag kan se hos andra och tänka ”Undrar om de förstår hur lyckligt lottade de är!”

Jag & R har ju skapat vår egna, stora familj och jag hoppas att vi kan ge våra barn det där vi själv drömmer om. Att våra barn sen får barn och kommer hem till oss för jul, midsommar, födelsedagar, påsk osv. Drömmen!

Vad är du avundsjuk på?

  1. Jag hade det precis så där när jag var liten plus även tonåring. Mamma och pappa var lyckliga i hop och gjorde allt för oss barn. Alltid mysiga middagar, värme och omtänksamhet och man kunde få känna sig liten och få en go kram eller gråta ut om man behövde det. Men så dog mamma plötsligt och allt slogs i spillror. Pappa började dricka och allt blev kaos. Är glad att jag fick uppleva en del av det i alls fall och jag har skapat en en egen trygg familj som är viktigast av allt för mig. Kram till dig Engla, jag har förstått att du inte har haft en okomplicerad uppväxt.

  2. Kan känna som dig
    En familj. Nu är jagift och vi har 2 fantastiska barn som vi gör allt för och försöker skapa fina minnen. Men jag saknar en mamma och pappa. Det här med att få egna barn… att ha en mamma att ställa frågor till, som bakar pepparkakor med sina barnbarn, som kan avlasta osv. Kan kanske inte är avundsjuk men saknat

  3. Så fint skrivet. Jag har den där drömmiga familjen och har verkligen börjat uppskatta det sedan det gått upp för mig att de flesta inte har det så. Du är verkligen inte ensam. Vi har det trassligt på min partners sida istället och det gör ont i hjärtat under högtider.

  4. Avundsjuka ja… jag blir avundsjuk på de som har ett sånt där härligt stort kompisgäng. Eller de som har riktigt nära vänner. Jag har en familj och några ytligt bekanta men ingen förutom familjemedlemmar som jag skulle kunna ringa när det krisar och inga förutom familjen som kommer att uppvakta mig nu när jag snart fyller jämt. Det känns tråkigt.

  5. Har inte lyckats få barn. Har försökt i 7 år med flera ivf och två missfall. Min lillasyster är gravid nu och blev det direkt. Samma dag som hon berättade att hon väntar fick vi veta att min svägerska också skulle ha barn. Den avundsjukan jag kände och känner är väldigt destruktiv. Försöker vända på tankarna för som du skriver ligger det bara hos mig själv men så svårt… Har under alla dessa år sett vänner, kollegor och familj lyckas bli gravida flera gånger om men när ens flera år yngre syster blir gravid så blir det väldigt verkligt att man själv inte kan.

    1. Åh gud! Jag lider med dig, så fruktansvärt jobbig situation. Kräv inte för mycket av dig själv utan tillåt känslorna att komma och få utlopp i situationer där du är trygg och omhändertagen. Jag minns när min svägerska blev gravid och vi hade hållit på och kämpat och kämpat med IVF, alltså jag trodde jag skulle gå sönder. Den smärtan alltså. Jag minns bara att jag kände mig som ett skadat djur som ville gå ut i skogen och bara yla. Yla ut all min smärta, vrede och sorg och sen bara sjunka ihop och typ försvinna. Jag var så bottenlöst ledsen och klarade knappt av att hålla ihop det. Det var som att jag redan var mamma men gick runt och letade efter min unge. Jag vet precis smärtan, så kräv inte att du ska ”vara glad för deras skull”, det är för mycket begärt. Det enda som kanske kan trösta lite är att jag aldrig kände något agg mot själva barnet sedan, det var bara underbart att få lära känna henne, så det var ju skönt i alla fall. Men vi umgicks inte speciellt mycket under graviditeten, det var för jobbigt för mig. Önskar er all lycka till med ev framtida försök eller hur ni väljer att gå vidare. Många många varma kramar till dig! <3

  6. Kärlek till dig Engla! Förstår att du har/har haft det tufft med familjen. Tänk vad fint du gör det för din familj nu!
    Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år. Vi tre syskon splittrades och vi är fortfarande i vuxen ålder inte speciellt nära även om vi träffas några gånger om året. Jag har haft en pappa som inte har brytt sig om någon annan än sig själv. Jag har sörjt och gråtit så mycket under tonåren. Vi bröt kontakten när jag var 16 år. Han försökte inte ens ta upp kontakten igen, så fruktansvärt lågt! Min pappa är död sedan drygt 10 år. Jag kan inte ändra på något bara se till att jag inte själv gör samma misstag med mina barn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..