LEVA LIVET

Hej onsdag! Igår kväll så kikade barnen på Barnkanalen och det var om en tjej vars familj hade det väldigt knapert och de hade knappt råd med varken mat eller hyra, ännu mindre födelsedagskalas och andra ting som många kanske tar för givet. Senare på kvällen kom vi in på döden, att vara barn och att bli gammal. Gammelmorfar Rolf pratar vi ofta om. Jolie nämner honom ofta och gärna, trots att hon bara var 2 år när han gick bort. Och pojkarna har inte ens träffat honom eftersom de föddes året efter hans bortgång. Men de pratar också lika ofta om gammelmorfar, vinkar till molnen ibland och de tycker att de träffat honom och det tycker jag med. Kanske är han med oss så starkt? Jag har ju berättat för er att Romeo påminner oerhört mycket om min morfar. Känns oerhört fint. Morfar är var ju den mest underbara människa man kan tänka sig!

Vi kom in på hur det är att vara barn, och de frågade hur det var för mig. Jolie undrade om jag saknar mitt barndomshem? Nej det gör jag inte svarade jag. Ångrade sedan snabbt att jag kanske var för ärlig, men så kände jag att det är viktigt för mig att faktiskt vara ärlig, och berätta att alla inte har det så bra som mina barn har det. Jag hade en barndom som kantades av otrygghet och många saker som jag tycker att barn ska slippa. Nu gick jag inte in i detalj på det, och kommer inte göra här i bloggen just nu heller, men jag nämnde i alla fall att jag inte saknade mitt barndomahem (vilket är flera ställen då vi flyttade några gånger) men att jag också är tacksam över den person jag är vilket jag är mycket pga. vad jag gått igenom. Självklart har jag haft många fina stunder också, och fastän min pappa drog när jag var något år gammal så fick jag ju min morfar som manlig förebild och min mormor som en enorm trygghet och för det är jag evigt tacksam ♥

Family

Att ha detta, en familj som man gör allt för, det är allt jag någonsin drömt om och det vackraste och sköraste som finns!

11071418_10155432349610711_1945929856628594146_n

Pojkarna med gammelmommo, våran superwoman!

Sedan så kom det här med döden på tal igen. Barnen är rädda att jag och R ska dö. Och de är rädda att de ska dö. Också rädda för att bli gammal. Ja det är så många funderingar och rädslor och jag tycker det är så svårt att veta vad jag ska svara. Jag är ju också rädd. Och jag säger bara att jag ska göra allt för att bli minst 100 år. Och så kramas vi och gråter lite och sedan är det lite bättre efter en stund. Men Jolie sov oroligt och drömde hemska mardrömmar inatt, älskade unge ♥

Hur pratar ni om döden med era barn och nära och kära?

Kram/E

  1. Fint inlägg. <3 Vi pratar mycket om döden, äldsta hann ha en kris när hon var runt 5-6 år och sen dog mamma, 53 år gammal våren 2015 och efter det så har minstingen krisat. De var ju med hela vägen och har sett hur ledsen jag blev/är. Begravningar, urnsättningar, kyrkogårdsbesök och vi pratar så klart mycket om mormor. Döden har blivit så nära och verklig. Och det att vissa folk dör tidigare än andra, varför blir det så? Många jobbiga frågor…

  2. Hanna skriver:

    Mina barn är 12½, 9½ och 4½ och det är bara tolvåringen än så länge som funderat över det här med döden. Inte så att han uttrycker en oro för oss eller sina syskon men han tänker mycket på min farmor och har mycket funderingar kring det. I och med att jag jobbar inom vården har jag en hel del vana att prata om döden men det är ett svårt ämne.

  3. Ia skriver:

    Det är samma här. 7 åringen har många funderingar runt detta och vill att vi ska leva för alltid. Kan ju erkänna här att jag oxå är rädd för döden och kanske även rädd för livet… Vill alltid finnas till hands för mina pojkar och är minst sagt livrädd att nåt hemskt ska hända.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..