MAMMA, JAG VILL HA EN LILLASYSTER! ELLER EN HUND?

Igår när jag var och postade paket så var Jolie med och i den långa kön som vi stod i, så hade vi en mamma med barnvagn framför. I vagnen satt en liten bebis, kanske runt ett år. Bebisen såg på Jolie hela tiden och log och skrattade och blev alldeles förtjust. Ja ni vet så där som de små blir när de skrattar så hjärtligt. Och Jolie blev lika förtjust. Hon har ju tjatat på mig att hon vill ha ett till syskon, helst en lillasyster, hehe. ”Det kan man ju inte bestämma!” brukar jag säga. ”Nej men om det blir en till lillebror så gör det inget då.” haha. Lillgumman! Igår i kön när hon (ja ok VI) blev så charmad av den lilla bebisen så tyckte hon att vi kan adoptera ett barn istället. ”Mamma, vi har ju en vagn redan, en tvillingvagn!” Jag log bara, men måste erkänna att det här med en bebis inte känns helt främmande. Samtidigt som det känns alldeles vansinnigt! Hur skulle det fungera med FYRA barn, ja det skulle ju också kunna bli tvillingar…alltså skulle vi ha FEM barn. Ett barn till skulle ju absolut gå, samtidigt så börjar pojkarna i skolan nästa höst och småbarnsåren skulle med en till bebis börja om. Jag kan både sakna, längta och önska. Samtidigt som jag känner att vi har det så fantastiskt härligt som vi har det. Våra tre underbaringar, mirakel <3 Kanske vet man inte när man är ”klar”? Eller gör man det? Jag känner att det finns plats för en till. Men kanske inte än på några år. Och så funderar vi också på hund (hoppas inte R läser detta för tror inte att han funderar alls på någon hund hahaha). Inte än dock, men framöver när barnen kan gå ut och gå och hjälpa till att sköta om. En hund är ju också en familjemedlem, precis som våra älskade katter. Det finaste man kan göra om man vill skaffa en katt eller hund, är att adoptera en som behöver ett hem. Så många som lider och fått vara med om så hemska saker : ( Vi hade en hund när jag var 14 år tills att jag fyllt 25, Jack. Han fick cancer och led oerhört sin sista tid. Och vi alla syskon och mamma, vi som växt upp med Jack, var med den dagen han somnade in. Jag hade Jolie i magen, det var en varm sommardag och Jack var så lycklig den där sista stunden kände jag. Men så ylade han och led om nätterna och kunde inte räddas längre. Han fick springa runt i det gröna gräset och bara vara fri innan det var dags. Usch jag gråter av att skriva detta. Gråter varje gång jag tänker på honom. Ville inte att han skulle försvinna. Min finaste Jack! Världens bästa och finaste hund <3 Mamma adopterade honom då han var 1 år. Han hade blivt misshandlad och var så rädd för tidningar och TV-dosan minns jag… Men med tiden så blev han trygg hos oss och världens mest kärleksfulla hund, vår älskade Jackieboy! Som han älskades och älskade oss. Han tröstade mig många tunga tonårsstunder, kände alltid när jag var ledsen. Sov vid mina fötter, hoppade alltid upp i sängen ”fast han inte fick”. Vi gick våra morgonpromenader innan skolan, hann skällde alltid ut killar men älskade tjejer haha. Vår baby! Enzo & Romeo höll på att heta Jack & Charlie faktiskt, men får spara på de favoritnamnen : )

12087562_10156156635745711_703048606_n

Våra finaste 12-åringar här hemma, Gucci & Armani tog vi hand om en iskall oktoberdag för 12 år sedan då de och deras syskon blev övergivna i det bostadsområdet vi bodde i. De andra kattungarna hade andra människor tagit hand om men Gucci & Armani satt där ensamma mot en vägg och darrade. Vi skulle absolut inte ha några husdjur, men när man ser så utsatta djur så finns inget val. Klart man måste hjälpa! Och sedan var hjärtat fast <3 Fick mata dem var tredje timme dygnet runt, massera deras små magar och sedan lät jag dem sova på mig i soffan där jag själv sov första dygnen tills de kände sig lite mer trygga. De var ju såå små, rymdes gott och väl i handen. Snabbt var de så självklara i vår familj och är väldigt gosiga, trygga och speciella katter. Beter sig lite som en blandning mellan katt, hund och barn : )

  1. Paula skriver:

    Så fint inlägg! Du verkar vara en sån varm och kärleksfull person, vilket nog är anledningen till att jag fortfarande efter säkert 8 år läser din blogg.

    Angående bebislängtan så känner jag igen mig så mycket i det du skriver. Vi har också tre barn nu, men jag brukar dagdrömma om en till. Jag både vill och tvivlar. Jag hoppas nog innerst inne mest på att få uppleva allt en gång till men man vet ju aldrig hur det blir. Min man tycker det räcker med tre men är trots det öppen för en fyra om det är min önskan. Men som någon skrev så ångrar man nog aldrig ett barn <3

  2. Elsa skriver:

    så fint innlegg <3

  3. Elin skriver:

    När jag läste det här inlägget igår kväll så rann tårarna. Har själv haft en katt tidigare och att säga hejdå till Molly var det värsta jag varit med om. Jag har aldrig sett min storebror gråta innan det, men när vi åkte till veterinären den där dagen så grät han.

    Nu har jag två hundar som är mitt allt. Kramar till dig Engla! Du verkar vara en så fin människa men hjärtat på rätt ställe <3

  4. Elin skriver:

    Började också att gråta när jag läste detta inlägg ha ha.. Vet precis hur det är stt behöva avliva älskade djur… Men våra älsklingarnas det bra där uppe i himlens, det är jag helt övertygad om. ❤️

  5. Sari skriver:

    Vilket härligt inlägg, underbart och vilka fina tankar. Jag hoppas på att kunna få mitt första, det blev inte så nu i somras o det gör ont i en och med tanke på att jag är 37 år så vill jag NU NU NU! 🙂
    Vem vet det kanske blir en till för er och det fixar ni säkert! Stor kram <3

Lämna ett svar till Elsa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..