Virrvarr

Godmorgon fina! Hoppas ni sussat riktigt gott och känner er pigga och glada. Senaste dagarna har man verkligen fått lite perspektiv på livet & tillvaron, efter det tragiska i Norge bl a. Jag vet att det inte hjälper att vara rädd och oroa sig ännu mer men erkänner att det är sådana känslor jag bär på nu och känner en sorg för hur världen är. Att mina barn ska få den bästa förutsättningen för ett lyckligt och bra liv är det enda som betyder något och att då känna att världen är så sjuk på många vis, gör riktigt ont. Men jag hoppas och tror ändå att vi kan klara av att stå upp för kärleken, rättvisan och få en frisk och god värld som regerar. Det finns så många krav på vad man ska göra, hur man ska vara och det är ju faktiskt bara en själv som kan bestämma hur man vill att ens liv ska se ut.

Jag har alldeles för höga krav på mig själv på många plan vilket gör mig stressad för det mesta. Jag brukar tänka att det är bara jag som ställer dessa krav men märker också på min omgivning hur de tycker man ska vara. Man ska få allt att gå ihop och de som inte vet ens vardag har nog svårt att förstå. Att vara mamma är mitt prio ett och ärligt talat hinner jag inte så mycket mer nu och borde inte heller då barnen är så små. Men det finns ändå så mycket mer som ska hinnas med och som är så svårt då tiden inte finns. Det är fullt upp från morgon till kväll och jag vet vad som är viktigast och ändå känner jag mig så stressad över allt jag inte hinner för det känns som jag måste. Jag vet att jag duger ändå men… Ja men… Jag vill bryta denna spiral och slippa känna stress och press vad gäller allt. Hitta en god balans.

Frågan är bara hur?

  1. airaM skriver:

    Vilket bra och ärligt inlägg, speciellt för att komma från dej. Jag tror att det är en bra början för dej att ibland inse det som du gjort i detta inlägg, att du ställer väldigt höga krav på dej själv. Krav är bra, då de utvecklar människor, men för höga krav är bara destruktivt.
    Det är omöjligt för oss att komma med konkreta tips på hur du kan göra för att må bättre, du måste nog bara lyssna till dej själv. Kram på dej!

  2. Lisa skriver:

    Jag kan bara försöka föreställa mig de krav som ställs på föräldrar. Att vara en bra förälder samtidigt som man måste ta hand om sig själv, sin bostad, sin omgivning, planera, städa, laga mat etc. Oavsett om man är kille eller tjej/man eller fru i ett förhållande kan jag föreställa mig att det så mycket press och krav som ställs på en.
    Speciellt om man är en någorlunda officiell person som du. Då skall omgivningen även tycka att det du gör är okej, annars får du skit för det.

    Jag tycker du gör ett otroligt bra jobb som mamma, fru och allt däremellan.
    Kramar!

  3. Anonym skriver:

    Jag tror att göra vad just DU vill är viktigt för stunden. Det är bara du som ändra på situation! Jag tror också att du precis som många andra kvinnor går efter det ”kvinliga” idealet som ska kombinera familj med karriär samtidigt som att ha ett perfekt hem. Du behöver inte ha allt perfekt om du inte mår bra av det! Jag tror att du behöver fokusera på vad Du tycker är viktigt och vad som gör dig lycklig så ska du se att det blir bättre. Är du inte lycklig Engla så kan du inte göra andra lyckliga och inte ta hand om andra. Och jag hörde igår att trots att man har småbarn kan man hinna med det man vill om man bara planerar och låter saker och ting vara ibland.

  4. Linda skriver:

    Det spelar ingen roll vad man jobbar med, man känner nog stress och press ändå. Har man en arbetsplats är det ofta skitsnack osv, och har man en blogg får man stå ut med elaka kommentarer. Same, same but different.

  5. Linda skriver:

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver, även om vi lever rätt så olika liv trots att jag också har småbarn. Jag kan känna pressen när jag läser många bloggar där allt ser så rosenskimmrande och perfekt ut och då ser jag på min verklighet där katthåren svämmar över i soffan och tvätthögen och fläckarna på köksgolvet aldrig tycks försvinna. Då undrar jag varför ska det vara så svårt för mig att hinna med allt vad ett hem innebär, leka med mina barn, umgås med mannen och samtidigt njuta av livet. Jag antar att det är detta som kallas livet, och jag har heller inget bra svar på HUR man ska släppa allt och få till den där balansen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..